|
Argumentsamling
 Har du svårt att förstå hur aktivisterna i Djurens Befrielsefront tänker när de rättfärdigar sina aktioner? Stödjer du kanske öppna civil olydnadsaktioner, men inte direkt aktioner där man inte tar sitt straff..? Eller vill du veta mer om hur minkars chans till överlevnad är om de blir utsläppta från pälsfarmer? Här hittar du tankar om allt, från strategitänkande till syn på demokrati och lagbrott - smidigt upplagt i form av frågor och svar.
Vad är Djurens Befrielsefront?
Djurens Befrielsefront (DBF) är den svenska grenen av Animal Liberation Front (ALF). ALF är ett internationellt nätverk av aktivister som enligt ALF:s riktlinjer utför direkt aktioner mot djurförtryck. Detta sker genom att befria djur och genom att orsaka ekonomiska förluster för djurförtryckare, vanligtvis genom skadegörelse av egendom. Eftersom DBF-aktioner är olagliga arbetar aktivisterna anonymt, och har ingen central organisation eller samordning. Alla individer eller grupper av människor som är minst vegetarianer, och som utför aktioner enligt DBF:s riktlinjer har rätt att betrakta sig som en del av DBF.
- Att befria djur från inrättningar som förtrycker dem, till exempel laboratorier, djurfabriker, pälsdjursfarmer etc., och att när det är möjligt placera dem i en bra miljö där de får leva ett naturligt liv, fritt från lidande.
- Att tillfoga ekonomisk skada för dem som profiterar på exploatering och utnyttjande av djur.
- Att avslöja grymheterna och de fasansfulla gärningar som sker mot djur bakom låste dörrar, genom att utföra ickevålds direkt aktioner och fritagningar.
- Att ta alla nödvändiga åtgärder för att inte skada något djur, mänskligt som ickemänskligt.
Hur blir man medlem i Djurens Befrielsefront?
DBF är som man kan läsa i riktlinjerna ingen organisation med styrelse eller liknande, utan snarare ett namn som aktivister kan använda sig av om de följer DBF:s riktlinjer (se ovan). Man blir alltså en del av DBF så fort man har gjort en aktion, till exempel fritagit ett djur, krossat en ruta på en pälsaffär etc.
Vad innebär direkt aktion, och varför bör det vara en del i kampen för djurens frigörelse?
Direkt aktion innebär egentligen bara att man arbetar utan ombud, det vill säga att man själv direkt tar itu med problemet ifråga, istället för att be till exempel politiker att göra det åt en. Direkta aktioner är alltså alltid utomparlamentariska, men behöver för den sakens skull inte vara olagliga. Dock kommer begreppet i följande text användas för att beskriva olagliga aktioner. Syftet med aktionerna är att kunna nå vårt mål - djurens frigörelse - så snabbt som möjligt. Målet på lång sikt är alltså att få slut på allt djurförtryck, och på kort sikt att kunna rädda så många liv som möjligt. Följande tre exempel visar några förslag på några aktioner som skulle kunna utföras i enighet med DBF:s riktlinjer:
- En pälsaffär attackeras, och får samtliga fönsterrutor krossade, samt slagord sprejade. Det blir mindre lönsamt för affärsinnehavarna att tjäna pengar på djurs lidande, och de kan inte utöka sin verksamhet. Kanske tvingas de även höja priserna för att ha råd att laga skadorna. Efter upprepade aktioner tvingas affären att stänga, och inga fler pälsar kommer att kunna säljas. Ju färre pälsaffärer det finns, och ju färre pälsar som säljes - desto färre djur kommer ju också dödas på pälsfarmerna.
- Ett par transportlastbilar tillhörandes Scan eldas upp. Folk får upp ögonen för vad de har på tallriken, och en debatt uppkommer i media. Eftersom vi har allt att vinna i en debatt blir fler medvetna om djurens situation.
- Djur som var tänkta att bli använda i djurförsök fritas från en uppfödare. Istället för att få gå en säker väg till lidande och död, får nu djuren leva ett liv fritt från lidande i ett kärleksfullt hem. Kanske förstör man även utrustning som var tänkt att användas i kommande försök.
Varför arbetar ni inte med vanliga metoder, till exempel partipolitik eller demonstrationer?
Självklart tycker vi inte att det är något dåligt med lagliga medel, tvärtom. Vi vet att vi måste gå tillväga genom bred kamp, det vill säga både genom direkta aktioner, mer "fredliga" protester, civil olydnad, informationsspridning med mer. Skillnaden i handlandet ligger i effektiviteten. I "fredliga" sammanhang används ofta bojkott som ett medel, det vill säga man vill få allmänheten att välja bort en speciell vara eller ett särskilt företag, vilket ska leda till att företaget i fråga förlorar så pass mycket pengar att den aktuella varan tas bort från sortimentet. En märkbar effekt kan nås först efter en längre tid, ibland år av bojkott. Vi har samma syfte med våra aktioner, vi vill att företaget ska lägga ned sin verksamhet, eller plocka bort en eventuell vara, men som sagt ligger skillnaden i effektiviteten. En effektiv sabotageaktion kan kosta företaget lika mycket som en bojkott sträckt över ett år – men bara över en natt. Förstår du logiken: minimal insats - minimal utdelning, maximal insats - maximal utdelning. Trycket måste öka mot djurförtryckarna, och det gör det inte med flygbladsutdelningar en eller ett par gånger per år. Att stå med skyltar och skandera utanför en affär kommer inte att få affären att stänga - de måste tvingas. Det kanske låter odemokratiskt att tvinga någon till någonting, men man måste tänka på att det som djurförtryckarna håller på med är mer än bara åsikter - det är mord. (Se frågan om åsikter och handlingar.) De bryr sig inte om rationella och etiska argument, de bryr sig bara om att tjäna pengar, och därför måste vi slå till där det gör som mest ont för dem, nämligen i plånböckerna!
Parlamentarisk kamp har visat sig tveksam i många avseenden; trots denna kamp som pågått i mer än 150 år, dör årligen mer än en halv miljon djur i djurförsök, och 75 miljoner djur dödas varje år i slakterierna bara här i Sverige! Under alla år som den parlamentariska och den lagliga "kampen" förts, så har antalet försök bara ökat och ökat, och de kommer fortsätta att öka om vi inte säger till nu! Band of Mercy, föregångaren till dagens ALF uppkom ju just på grund av att man kände att man inte kom någonstans. Man hade testat alla möjliga sätt att sätta stopp för plågeriet, men det hjälpte inte.
Inte nog med detta, det är dessutom inte alltid som de parlamentariskt fattade besluten och lagarna åtföljs. Sverige har förmodligen världens bästa djurskyddslag på papperet, men i praktiken så fungerar den inte. Djurskyddslagen säger att djur som föds upp till pälsproduktion ska skötas på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa, och att djuren ska få utlopp för sina naturliga beteenden. Minkar är djur som lever på stora områden och ofta i vatten, rävar är djur som har ett behov av att gräva – på vilka pälsdjursfarmer erbjuds djuren möjlighet till detta?
Dessutom är det inte större eller renare burar som rättvisan kräver för djuren på farmarna, eller i laboratorierna (frågor som ofta uppmärksammas i parlamentariska sammanhang), utan att totalt avskaffande - tomma burar, och till sist inga burar alls!
Hur kan ni anse er ha rätt att bryta mot lagen i demokrati, om ni inte har majoriten av alla människor med er?
Ser man tillbaka på historien så är det många samhällen som kallats demokratiska utan att de faktiskt varit det. Ordet demokrati började användas av greker 2000-3000 år f.Kr., och på den tiden var det bara rika, vita män som hade något att säga till om. Ändå kallades det demokrati. Det dröjde ända till början av 1920-talet förrän kvinnor fick rösträtt här i Sverige, och ändå kallade man det demokrati fastän att hälften av befolkningen inte hade rätt att göra sin röst hörd i parlamentariska val.
De som demokratin gällt för har alltså utökats under åren, till att gälla fler och fler grupper i samhället. Man får inte glömma att denna utvidgning av demokratin inte har kommit av sig självt, utan genom att människor har fått slåss för sina rättigheter, något som inte alltid skett på laglig väg. Kampen för kvinnors lika rättigheter kämpades stundom med olagliga metoder, och grupper som ANC, The Underground Railroad har också de tagit till metoder som gått utanför lagens råmärken för att nå sitt mål. Ser man idag tillbaka på aktivisterna som bekämpade till exempel slaveriet, märker man att de, precis som dagens djurrättsaktivister varken fann empati eller stöd i den breda allmänheten. Då, liksom nu, var allmänheten blind inför obevekliga fakta. Aktivisterna agerade med livet som insats, och de visste att om de blev fasttagna skulle de bli hårt straffade och socialt förnedrade, men de var väl medvetna om vart felet egentligen låg; inte i deras handlingar utan i handeln med afrikanska svarta människor som slavar. Efter att ha insett detta så agerade de genom informationsspridning, civil olydnad och direkt aktion. De som agerade genom det sistnämnda tillvägagångssättet var nog inte så brydda om vad media och allmänheten ansåg om deras handlingar, de brydde sig om att direkt rädda liv, skada de ansvariga och slutligen försöka förgöra denna horribla handel med levande människor. De utförde handlingar som stred mot dåvarande lag, men vem ifrågasätter det idag? Idag hyllas de som hjältar, och en dag kommer djurrättsaktivisterna kunna skönja samma ljus.
Idag kan man alltså säga att djurrättsaktivister arbetar för att bredda demokratin till att gälla även andra djur än människan. Djuren själva har ju inte den fysiska möjligheten att kunna kämpa själva för sina rättigheter, och därför måste vi människor kämpa för dem. Även om vi inte har majoriteten av all amänniskor med oss, så kan jag garantera att djuren står på vår sida till 100 %, och det är ju de man måste bry sig om mest, eftersom det är de som är offer för det som pågår idag. (Märk att vi inte kämpar för rösträtt för djur, utan för att man ska ta hänsyn till djurens rätt till liv, och inte se de som varor för människan att utnyttja. Läs vidare i grundläggande djurrättsideologi.)
Dessutom kan man mycket väl ifrågasätta den s.k. demokrati som vi påstås leva i på andra sätt. Bara själva djurförtrycket tycker vi tyder på att vi inte lever i den demokrati. Det är tillåtet att låsa in, tortera, stycka och mörda levande varelser, men däremot inte att kompromisslöst stoppa detta! Kan man kalla det demokrati att det är okej att döda någon - men straffbart att rädda livet på någon? Alltför ofta fattas dessutom beslut efter hur näringslivets toppar vill att vi ska ha det. En siffra från USA visade att mer än 70 % av invånarna var mot rävsaxar, men trots detta existerar de fortfarande. I England finns en majoritet på 80 % mot den grymma rävjakten, men trots detta finns den fortfarande kvar. Här i Sverige är burhönsanläggningarna ett bra exempel. Dessa, såväl som hela pälsfarmningen uppfyller inte de kriterier som djurskyddslagen kräver, och man lovade till och med Astrid Lindgren i 80-års present att burhönsanläggningarna skulle förbjudas. Trots detta så finns de kvar fortfarande.
Är det inte "fascistiskt" av er att tvinga på någon annan er åsikt?
Om man resonerar enligt resonamanget att vi "tvingar på andra vår åsikt", tycker ni då också att man "tvingar på" våldtäktsmannen vår åsikt, om vi försöker stoppa honom från att utföra en våldtäkt? Och är man "fascistisk" om man försöker stoppa nazister från att slå ned invandrare eller homosexuella?
Många missuppfattar det som djurförtryckarna håller på med när de säger att vi tvingar på någon annan vår "åsikt". Man får väl ha vilka åsikter man vill, men sätter man vissa av dessa "åsikter" i verk, så kan det innebära att någon blir skadad eller dödad. Det är alltså djurförtryckarnas handlingar som vi är emot. Om det är någon som tvingar på någon någonting, så är det väl djurförtryckarna, som anser sig ha rätt att just skada och döda andra varelser för att uppnå det mål de vill.
Hur skulle det se ut om alla gör som ni, och skulle bryta mot de lagarna man tycker är fel?
Visst, skulle alla politiska grupper börja använda olagliga aktioner som en kampmetod så skulle den "demokrati" vi har i samhället, elimineras. Alla ALF-aktivister har därför noga tänkt igenom vilka konsekvenser deras aktioner har, inte bara gentemot djuren och djurförtryckarna, utan också mot samhället i helhet. Vi tar till direkta aktioner, i form av fritagningar och sabotage för att liv står på spel. Väldigt få politiska rörelser kan uttala den anledningen, och vi anser detta vara det grundläggande rättfärdigandet för direkt aktion. När oskyldigt liv hotas av tortyr och/eller död, och man inte genom lagliga medel kan stoppa detta, då har människor rätt och skyldighet att ingripa. Vi agerar åt och för de som inte kan försvara sig själva. Lagen vänder ryggen åt de miljarder kycklingar, kor, minkar med fler som blir fängslade från födseln, uppfödda i missförhållanden, dödade och sedan slitna i bitar och konsumerade. Så länge som detta förtryck fortsätter, kommer vi agera, försöka stoppa förtryckarna och avslöja människornas orättfärdiga behandling av djuren för allmänheten.
Många anser ju att det är rätt att bryta mot lagen när det gäller att rädda människoliv, och till exempel gömma flyktingar undan tortyr och död - och med djurrättsaktivisternas engagemang så handlar det ju bara om att man utvidgat sin omsorgscirkel till att gälla även andra djur.
Ett annat exempel skulle kunna vara om en människa är på väg att drunkna, och det vid sjön finns en skylt med texten "badning förbjudet". Ska laglydnaden då gälla framför att rädda den personens liv?
Som tur är finns också ett undantag i lagen, som går under namnet nödvärnslagen, som innebär att man får utföra handlingar som strider med lagen, om det sker för att hindra ett annat allvarligare brott. Ser man moraliskt på dödandet av djur, och inte strängt juridiskt, så måste man ju hålla med om att det är moraliskt rätt att rädda livet på ett förtryckt djur, men fel att ta livet av det. Men tyvärr så diskrimineras ickemänskliga djur av lagen, och därför är det idag lagligt att utnyttja och döda djur, men olagligt att rädda de från detsamma.
Alla skulle ju kunna fråga sig om inte de skulle tycka det var rätt att bryta mot lagen om det var människor som utnyttjades såsom djur gör idag, och håller man då med om det, då bör man ju logiskt sett också tycka det är rätt att bryta mot lagen när det gäller att rädda ickemänskliga djurs liv. Anser man att man inte kan jämföra människor med andra djur på det här sättet, och därmed diskrimerar någon på grund av dess arttillhörighet, bör man studera djurrättsideologi, för att där få svar på sina fördomar.
Vad gör DBF-aktivister med de djuren som de fritar från diverse djurförtryckare, och varför görs inte fler fritagningar?
Djur som inte har möjlighet att leva vidare fria i naturen, kollas upp av veterinärer så att de inte är sjuka, och placeras sedan i hem där de blir väl omhändertagna, och inte plågade som de hade blivit på det stället de egentligen skulle vara på.
Det är antalet hem som finns tillgängliga åt fritagna djur som avgör i vilken grad djur kan fritas från till exempel djurförsök. Finns det inga personer som erbjudit sig att ta hand om fritagna djur, då finns det heller ingen möjlighet att kunna frita djur.
Om du själv, eller någon du bor tillsammans med inte är allergiska, så finns det ju i princip inga skäl till att inte ta hand om ett eller flera fritagna djur. Principen är ju ganska enkel och självskriven - tar du inte hand om någon/några så kommer de att plågas och dö i ett kommande experiment, men tar du däremot hand om dem så kommer de vara dig ständigt tacksam för att få leva ett liv fyllt av kärlek. Dessutom skapar en sådan relation en mer direkt kontakt mellan dig och de andra djuren, och då kommer säkerligen din kampvilja och -glädje att öka den också.
Ökar inte det totala lidandet om djuren ersätts varje gång efter en fritagning?
När man frågar sig något sådant, så borde man faktiskt samtidigt fråga sig om man vet vad ett djur är överhuvudtaget. Djur är inte maskiner som går att producera på ett löpande band, utan levande varelser som föds upp precis som människor. Fritar man alltså ett djur, så går det inte bara att trolla fram ett nytt hur som helst. Det finns flera faktorer som spelar in som gör att man inte kan säga att djur som fritas bara blir ersatta med andra djur. Det finns idag ett begränsat antal djur som föds upp för att bli djur i djurförsök. Finns det helt plötsligt färre djur på grund av att några djur har friatgits, ja då finns det också färre djur att utföra experiment på. Ett exempel är Djurrättsmilisens fritagning från Bio Jet Servide utanför Uppsala, där 92 marsvin fritogs. Efter aktionen sa uppfödaren att han förmodligen skulle lägga ned efter denna aktionen. Ett annat exempel är att man i England stängt den enda uppfödaren av hundar till djurförsök, och eftersom det inte finns några uppfödare så kan det ju heller inte utföras några djurförsök.
Fritagningar kostar också företagen i fråga pengar. Djur är inte gratis att föda upp, och görs ekonomisk skadegörelse i samband med aktionen så förlorar ju företaget ytterligare pengar. Företag har efter aktioner ofta uppgett att de nu tvingas spendera pengar på övervakningsutrustning istället för ytterligare försök. Susan Paris, ordförande i en grupp för djurförsök kallad Americans For Medical Progress (AMP), har bland annat uppgett följande angående ALF:s inverkan på djurförsökare:
quote:
"På grund av terroristaktioner som utförs av djuraktivister som Coronado, har flera viktiga forskningsprojekt blivit uppskjutna eller nedlagda. Mer och mer av de otillräckliga resurser som finns tillgängliga för forskning spenderas på höjd säkerhet och högre försäkringspremier. Lovande unga forskare avstår en framtid inom forskningen. Toppforskare väljer ett annat område."
Gäller det fritagningar av djur inom livsmedelsindustrin, till exempel hönor från burhönsanläggningar och så vidare, så föds det här upp fler djur än som sedan "går åt", alltså konsumeras. Lås oss säga att man föder upp 100 grisar per år, då kanske man säljer 97 som går till köttkonsumtion, och de tre som inte säljs, de kommer alltså inte till konsumering. Hade man då fritagit dessa tre grisar så hade de ju kunnat leva ett liv i frihet, istället för att få sluta sitt liv på ett slakteri.
Fungerar inte samhället så att något kommer att produceras så länge det finns en efterfrågan på det? Kommer inte kött, päls och så vidare att produceras så länge folk frågar efter det?
I denna frågan är det naturligtvis olika beroende på vilket mål man väljer, och det är viss skillnad om man väljer att gå på köttindustrin jämfört med om man väljer att attackera pälsindustrin. Här handlar det om att välja strategiskt valda mål, och det gör man genom att gå på sådana industrier som går att få bort utan att man måste ändra om alla människors köpvanor först. Detta gäller främst industrier där det inte finns något direkt behov av varan, utan att efterfrågan sker av andra skäl. Ett exempel är ju en pälskappa. Det finns inget behov av pälskappor i den meningen att folk skulle få det mycket svårare att leva utan en pälskappa, eftersom det finns så mycket alternativ. Därför når man enkelt sitt mål genom att helt enkelt utplåna pälsindustrin, eller genom att decimera den. Ju färre pälsaffärer det finns, desto svårare blir det att få tag på en päls; och det säger ju sig självt att ju svårare det är att kunna köpa en päls, desto färre är det som köper en. En aktiv kamp skedde mot pälsindustrin i Storbritannien under 80-talet, och denna kampen inkluderade såväl sabotageaktioner mot farmer som mot affärer samt butikskedjor som marknadsförde päls. Resultatet av dessa aktioner blev att pälsindustrin har något fäste alls i Storbritannien, och detta konstateras av den brittiska pälsindustriorganisationen British Fur Trade Association som sagt följande:
quote:
"Om djurrättsaktivisterna hållit sig till lagliga metoder skulle vi idag haft pälsfarmer och butiker utspridda över hela Storbritannien."
Detta är ju ett uppenbart och mycket starkt bevis för att ekonomiskt sabotage hjälper. Det fanns under tiden aktionerna ägde rum andra djurrätts/djurskyddsorganisationer som tog avstånd från de olagliga aktionerna, men vem klagar idag när miljontals färre djur dödas för pälsindustrin..?
I Sverige har ett flertal pälsaffärer och pälsfarmer fått lägga ned efter upprepade sabotage; bland annat finns idag inte en enda pälsaffär kvar i Umeå. Om direkt aktioner mot pälsindustrin kommer att leda till samma sak här i Sverige som det gjort i Storbritannien återstår att se.
När det gäller köttindustrin är uppenbarligen situationen annorlunda, eftersom efterfrågan är så stor efter kött, och många gånger man slår till mot köttindustrin handlar det istället om att väcka en diskussion, där vi har möjlighet att få folk att förstå vad de är skyldiga till genom att äta döda djur.
Bryr sig ägarna till exempelvis pälsaffärer eller pälsfarmar verkligen om aktionerna? Har de inte försäkringar som täcker skadorna?
Den försäkring som de flesta djurförtryckare har, täcker en viss del, men inte hela den delen av skadan som en aktion mot de kostar. Följande citat visar att sabotageaktioner varit en lyckad del för att slå till mot diverse pälshandlare:
quote:
"Sabotagen tvingade oss att lägga ned", ägaren till före detta Nordströms päls i Umeå.
"Veganernas vandalism har helt klart tilltagit. Hos oss uppskattar jag att de har förstört för en miljon allt som allt. Försäkringsbolagen vill inte ha oss som kunder."
"I år har militanta djurrättsaktivister slagit sönder mitt fönster ett tiotal gånger. Varje gång kostar det mig 10 000 kronor. Jag orkar snart inte längre."
"Ju mer det skrivs om en aktion mot oss, desto mer skada gör det." pälsfarmsägare i USA
Det är profit som driver djurförtryckarna – och stryps profiten, så stoppas verksamheten, så enkelt är det! Det behöver väl knappt nämnas att aktioner dessutom har dubbel verkan, inte bara kostar det att laga eventuella skador, det skadar även butikens anseende med exempelvis slagord sprejade på rutorna, vilket leder till färre kunder och därmed mindre inkomster. Om det är något som djurförtryckarna vill, så är det ju att människor ska fortsätta vara helt ignoranta inför det fruktansvärda förtryck som pågår - helst knappt veta om det överhuvudtaget. Faktum är att någon gång på 80-talet så visste en skrämmande stor del av den brittiska befolkningen inte ens att det de hade på tallriken, som döljs bakom namn som "kotlett" och "bacon", faktiskt kom från f d levande varelser.
Vid sabotageaktioner, varför slås då saker sönder som inte har med plågandet av djur att göra, till exempel diskmaskiner eller någons bil?
Om man ska utföra symboliska aktioner, så är det naturligtvis att föredra att förstöra de redskap som direkt skadar djuren, men egentligen spelar det ingen roll vad som förstörs så länge det är samma företag som betalar för skadorna. Pengar som skulle använts till att tortera djur, används istället till att köpa nytt material, betala försäkringar, installera larm och så vidare.
Dör inte de minkar som frisläpps? Man har ju sett bilder på teve av påkörda minkar, högar med skjutna minkar och så vidare?
Vid ett sådant här påstående kan man fråga sig om personen förstått vad syftet med en pälsfarm är. En pälsfarm är nämligen ett ställe där man föder upp minkar eller andra djur med det enda syftet att tjäna pengar på deras kroppar. På en pälsfarm så lever de flesta djuren endast ett halvår, från våren fram tills det att de dödas i november/december. Några av djuren behålls ett eller flera år till för att användas som avelsdjur.
Får till exempel en mink stanna på en minkfarm är det alltså 100 % säkert att den minken kommer att dö, och det är väl ganska uppenbart att chansen till överlevnad är mycket större om man släpper ut den minken istället, så att inte farmaren kan gasa ihjäl honom/henne. Det finns olika siffror på exakt hur många som klarar sig av de minkar som blir frisläppta, men ser man till alternativet, det vill säga att varenda en skulle dö, så måste ju en frisläppning vara att föredra.
Angående de bilder som man sett i media på högar med döda minkar, så visst - det är inte en rolig syn. Men vad som inte kommer fram i de artiklarna är att det vid varje minkfarm finns nästan exakt likadana högar av minkar efter det att man dödat dem. Den enda skillnaden är att vanligtvis så flår man minkarna före man kastar ut de på högen. Det finns även de som tror att minkar på pälsfarmer inte klarar att överleva om man släpper ut dem, eftersom det finns en uppfattning om att minkar skulle vara domesticerade, det vill säga förtamade, men detta stämmer inte. Minkar har fötts upp på farmer sedan 20-talet, och på den tiden så har de inte hunnit bli demesticerade. Detta är samtliga etologer, det vill säga personer som studerar djurs beteende överens om. Vid studier efter minkfrisläppningar har man kunnat se att minkarna lyckats anpassa sig mycket bättre än man trott, och alla deras naturliga instinkter som att bygga bon, simma, jaga etc finns kvar, trots att de är födda i en bur.
Det finns även bevis på att detta stämmer, då man kunnat se minkar som blivit frisläppta från farmer långt efter det att de blev frisläppta. Till exempel har man sett minkar som blev frisläppta i Svenljunga den 12 oktober 1997, både i Småland och i Halland, efter den vintern som följde.
Man får heller inte glömma bort att ibland så räddas även kommande generationer minkar eftersom farmer ibland tvingats lägga ned efter aktioner mot dem.
Lästips: Open The Cages, Slutet för pälsindustrin, Released mink can survive in the wild, Get your hands off my furry friends.
Skadas inte den ekologiska mångfalden av större frisläppningar av minkar?
Detta är en myt, som trots att det inte finns några bevis för, verkar vara svår att sticka hål på. Visst finns det minkar i Sverige som gjort skada i den ekologiska mångfalden i känsliga områden, som till exempel Stockholms skärgård, men detta kan man ju inte skylla på minkar frisläppta av aktivister. All den skada som minkar gjort borde man istället skylla på pälsfarmarna, för det är de som sett till att vi överhuvudtaget har en vild stam här i Sverige. Minkar började etablera sig här i Sverige på slutet av 20-talet, och detta är ingen slump, utan beror på att det också var då som de första farmerna kom hit till Sverige. Sedan dess har minkar rymt från farmerna, och många minkar släpptes även ut av farmarna själva i samband med andra världskriget. Sedan dess har minkarna förökat sig, och vi har idag en stam på mellan en och två miljoner minkar.
Det är alltså dessa minkar som ställt till den skada som många hänvisar till när det gäller minkar i den svenska naturen. Att de minkar som nu släpps ut av djurrättsaktivister skulle göra någon ytterligare skada, är högst tveksamt och än så länge finns inga bevis för detta. Ofta, direkt efter en frisläppning har ägt rum så är farmare, poliser, men ibland även biologer etc pigga på att fördöma aktionerna, och säga att minkarna kommer att göra en oerhörd skada. Bland annat sas att de minkar som släpptes fria i Svenljunga i princip skulle länsa hela Ätran på kräftor. Men hur blev det sen med facit i hand - jo, en djurskyddsinspektör från Svenljunga som gjort studier bland kräftfiskare och "drabbade" personer i Svenljunga kunde konstatera att det blivit "betydligt mindre skador än man trott från början". Det var endast en mycket liten del av kräftfiskarna som hävdade att minkarna var en orsak till att det fångades mindre kräftor, och Svenljungas ornitologiska förening, har även de uppgett att man inte märkt av någon förändring bland fågellivet året efter frisläppningen (P1 den 11 november 1998).
Lästips: Slutet för pälsindustrin, Get your hands off my furry friends.
Hur långt kan ni tänka er att gå? Kan ni ta till våld mot människor involverade i djurförtryck?
Det är ytterst få djurrättsaktivister som tar till våld mot människor för att nå sitt mål. Att man ska ta största hänsyn för att se till att ingen kommer till skada är något som poängteras i ALF:s riktlinkjer:
quote:
"Att ta alla nödvändiga åtgärder för att inte skada något djur, mänskligt som ickemänskligt."
Fysiskt våld får bara förekomma vid självförsvar eller direkt nödvärn. I de ALF-aktioner som utförts under de mer än 20 år som ALF varit aktiva har inget liv skadats, vilket kan förefalla konstigt med tanke på det oerhörda antalet aktioner som utförts under alla år, och detta är ingen slump, utan beror på att aktivisterna varit noga med att se till att ingen kommer till skada.
Jämför sedan detta med att ett flertal djurrättsaktivister både skadats och dödats av djurförtryckare under diverse protester; 1976 dog William Sweet från League Against Cruel Sports efter att han blev skjuten av en jägare som han precis haft en diskussion med. 1991 blev jaktsabotören Mike Hill överkörd och dödad av jägare vid ett jaktsabotage. Två år senare hände samma sak med jaktsabotören Tom Worby, även han i England. I Indien högg två slaktare från Ambarati 1994 ihjäl en ledande djurrättsaktivist, som de tyckte var orsaken till att de sålde mindre kött. 1995 blev den brittiska djurrättsaktivisten Jill Phipps överkörd och dödad i en protest mot djurtransporter.
Tyvärr är det så att så fort en djurförsökare, pälsfarmare eller liknande utsätts för våld eller hot om våld, så blir det stora rubriker i tidningarna, men om en djurrättsaktivist utsätts för våld från en djurförtryckare så är det inte lika intressant.
Vissa debattörer försöker använda mordet på den holländske politikern Pim Fortuyn för att försöka motbevisa djurrättsaktivisters ickevåldspolicy. Men att mördaren i detta fall även var djurrättsaktivist och vegetarian har egentligen inte med saken att göra, eftersom det kom fram under rättgången att mordet utfördes då attentatsmannen motsatte sig Pim Fortuyns och hans partis negativa syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.
Blir det inte djurförtryckarna som framställs som offer om man utför aktioner mot dem, alltså inte djuren som är de verkliga offren?
Ofta när man möter ett argument som det här så måste man tänka på att det oftast är förtryckarnas strategi att vinkla aktionerna på det här sättet, och därför gäller det att i eventuell kontakt med media fokusera på djurens situation, och förklara varför sådana aktioner händer, förklara att det inte handlar om ett "krig" mellan djurförtryckare och djurrättsaktivister, utan ett krig mellan djurförtryckarna och djuren - och vi har som sagt valt att föra djurens talan. (Se även nästa fråga och svar.) Jag kan heller inte direkt tänka mig att det skulle vara lockande att handla att handla i en affär med slagorden "Päls är mord" och "Avskum" sprejade på utsidan. Inte heller kan jag tro att det skulle bli en köprush till pälsaffären genom att den skulle få aktivister arresterade inne i affären, eller genom att den får krossade fönsterrutor. Kunderna kommer helt enkelt genom aktionerna förstå att det inte längre är accepterat att bära någon annans päls. Men inte nog med att det sänder ut ett starkt budskap till affärens kunder, det fungerar även som ett meddelande till personer som haft tankar på att starta liknande affärsverksamhet. Det säger dem: "Om du startar upp en pälsaffär så kommer du att få ta del av dessa problem.", och det låter ju inte så kul.
De aktioner som utförs kanske är effektiva, men kan det inte ge dålig uppmärksamhet så att vi ändå förlorar på det?
Utnyttjar man bara de situationer som uppkommer på grund av aktionerna på rätt sätt, så finns det inget att oroa sig för när det gäller dålig uppmärksamhet. Man kan så klart bemöta situationerna som uppstår på olika sätt, och gör man som vissa Förbundet djurens rätt-medlemmar gör, och använder all tid till att fördöma aktionerna, ja då är det inte så konstigt att det är det som kommer med i media heller. Istället för att fördöma andra aktivister, som kämpar för samma mål som en själv, så är ju det bästa att just utnyttja situationen till att fokusera på djurens situation eller hur vårt förhållningssätt gentemot andra djur är. Vilka frågor man än får, om de handlar om demokrati, lagbrott etc, så är det ju bara att ställa en motfråga, till exempel om de anser att det är speciellt demokratiskt att ta livet av oskyldiga djur. Många pälsfarmare hävdar att det är en "demokratisk rättighet" att få bära päls, och då är det ju bara att fråga honom/henne varför mord skulle vara en så viktig del i bevarandet av demokratin. Är man påläst om vilka försvar man kan använda för att försvara aktionerna, till exempel genom att läsa igenom denna argumentsamlingen, så är det oftast inte speciellt svårt att vinna en debatt. Får man någon att säga att det är okej att bryta mot lagen för att stoppa utvisningar av flyktingar till krig och förföljelse, eller för att ha stoppat slaveriet eller apartheidregimer, men inte för att stoppa djurförtrycket, då handlar det ju istället om att personen har djurförtryckande fördomar, och då är det ju den debatten man får föra istället.
Många tror att debatten alltför ofta kommer att handla om vilka metoder vi använder istället för att handla om djurrättsideologin, men även här handlar det ju om vad man själv gör av situationen. Fördömer man handlingssättet, så framstår det ju nästan som om djurförtryckarna och djurrättsaktivisterna är överens, när det egentligen ska vara djurförtryckaren som ska få försvara vilka metoder de använder. De tar ju faktiskt till ett oerhört våld varje dag för att få igenom det de vill. Dessutom är det ju inte helt ovanligt att djurförtryckare har skadat och dödat djurrättsaktivister, och det kan man ju alltid ta upp om man vill.
Ser man på hur utvecklingen rört sig i de områden där det förekommit mycket aktioner, så finns det ingenting som tyder på att aktionerna skulle ge oss ett dåligt anseende. ALF började ju att agera i England, och under vissa perioder har det rapporterats om upp till 75 ALF-aktioner i veckan, och mycket tack vare dessa aktioner så antalet vegetarianer där störst i hela Europa. I Sverige var Umeå tidigare en av de städerna där det förekommit flest aktioner, och enligt Reportrarna den 19 januari 1999 var uppåt 50 % av eleverna på vissa skolor vegetarianer där.
Plogbillsaktivister, Greenpeace och vissa andra grupper utför ju även de aktioner som bryter mot lagen, men de stannar ju också kvar och tar sitt straff. Varför gör inte ni det också?
Vissa tror att det handlar om "feghet" att man inte vill ta sitt straff, men det handlar snarare om att man vill kunna föra kampen på ett så effektivt sätt som möjligt, och det kan man inte om man sitter i fängelse, avtjänar samhällstjänst eller är på en rättegång. Det är alltså helt enkelt för att man bryr sig om djuren, och för att man vill kunna fortsätta kämpa för dem som man väljer att ta sig ifrån platsen efter en aktion.
Att civil olydnadsaktioner skulle skapa sådan debatt på rättegångar är dessutom också det en myt, eftersom domaren oftast inte är ute efter att ha en debatt, utan bara ute efter om aktivisterna är skyldiga till ett brott juridiskt sett eller inte. Ofta har domaren uppgett att "propaganda finns det andra kanaler för", till exempel massmedia, och all den kontakten kan ju föras utan att vid varje aktion ha som mål att åka fast. Plogbillsgrupper har ju vid sina aktioner ofta kontaktpersoner som ska försvara aktionerna i media, men detta försvarandet kan ju naturligtvis ske utan att aktivisterna behöver åka fast.
Att inte ta sitt straff är samtidigt ett sätt att visa att det inte är våra handlingar som är fel - utan djurförtryckarnas, och då vill vi heller inte ta några straff för dem.
Okej, men är du inte rädd för att få höga böter och/eller få sitta i fängelse?
Jo, visst är jag rädd för det, men jag är ännu räddare för vad som håller på att hända med jorden, och alla djur som lever på den. Hur länge de än sätter mig i fängelse, och hur höga böter de än ger mig, så är det ingenting jämfört med vad djuren får stå ut med! Åtskilliga rävar och minkar sitter i burar som inte är större än en uppslagen kvällstidning, med golv av stålnät, för att dö en plågsam död. Samtidigt som jag är rädd så tillåter jag inte det stå i vägen för att göra det jag måste göra! Självklart vill jag inte sitta i fängelse, men om jag blir gripen, dömd och slutligen hamnar i fängelse så är jag beredd att göra det. Ett fängelsestraff kommer inte att hindra mig från att fortsätta kämpa för djurens frigörelse, det gör mig bara mer säker på att det jag gör är rätt. Då kommer jag ju bakom lås och bom att uppleva precis det som djuren utsätts för, bara det att jag inte kommer att dödas. Så länge vi inte har dödsstraff är inget straff värre än det djuren får!
Är inte det bästa om man vill få stopp på djurrättsaktionerna att bara tysta ned djurrättsaktivisterna i media, och att öka repressionen mot er?
Att försöka slå tillbaka mot djurrättsaktivisters engagemang, kommer nog bara att få motsatt effekt, det vill säga att våldet trappas upp ännu mer. Ser man tillbaka på rörelser som mötts av kraftigare repression, så har det visat sig att kan man inte protestera på de sätten, ja då måste man hitta andra sätt. De olagliga djurrättsaktionerna har uppkommit därför att den lagliga vägen visat sig oduglig för att kunna göra förbättringar för djuren, och då tar man istället till andra metoder. Ser man på till exempel det motståndet som fanns i till exempel Tyskland under 60- och 70-talet, så möttes det av hård repression, och vad hände då - jo då utvecklades terroristgrupper som Röda ArméFraktionen istället. Alla som alltså förespråkar ökad repression och en nedtystning av djurrättsrörelsen medverkar alltså samtidigt till att våldet trappas upp mellan djurrättsaktivister och djurförtryckare. Birger Schlaug skriver i en debattartikel i Aftonbladet den 27 november 1998 bland annat:
quote:
"Frågan som måste ställas är: Varför utförs dessa drastiska, våldsamma aktioner? Är det kanske så att vi fått de aktivister vi förtjänar? Problemet är (...) den erosion som djurskyddslagen drabbas av från det att den skrivs bakom skrivbordet till det att den når fram till den enskilda grisen och hönan. (...) Vi måste lyssna på den kritik som kommer utifrån innan den blir än mer våldsam. Att besvara engagemang med tystnad kan ha en förskräckande verkan!"
"Those who make peaceful revolution impossible, will make violent revolution inevitable." - John F. Kennedy
Vad bör jag tänka på om jag själv vill börja med denna sortens verksamhet?
Den bästa informationen som finns om detta som är på svenska heter När skymningen faller, och kan köpas från DBF SG:s distribution för 20 kr. Bland källorna till När skymningen faller hittar du mer info.
Tänk på att för att kampen ska kunna föras effektivt, så krävs inte bara fler aktivister som är beredda att offra någonting för kampen, utan framförallt fler aktivister som tar ansvar, och tar initiativ till att själva planera och utföra lyckade aktioner.
Om du tycker att päls och kött är mord, så agera också som om det vore det!
|
