DBF:s historia

Den första kända fritagningen av djur i Sverige utfördes 1975 då en djurskötare på Sahlgrenska sjukhusets djuravdelning i Göteborg fick nog av att se friska hundar plågas och dödas och därför räddade två schäferhundar.

Efter att de två hundarna räddades dröjde det ytterligare tre år innan det var dags igen. I Hindås, mellan Göteborg och Borås, fanns det en uppfödare av katter till djurförsök. Sedan början av 70-talet hade ägaren till den fött upp katterna på sin före detta minkfarm i burar med nätgolv. Det var så många katter i varje bur att katterna inte kunde få plats samtidigt i bolådan som fanns i burens ena ände. Katterna från farmen såldes i huvudsak till Fysiologiska Institutionen vid Göteborgs universitet. Under 1978 och 1979 utfördes två aktioner mot farmen. Vid den första aktionen räddades ett 20-tal katter och vid den andra aktionen befriades 45 katter.

Men det skulle dröja ändå till 1985 innan Djurens Befrielsefront, DBF, bildades i Sverige. Det var en frånskild kvinna i 35-årsåldern som satte in en annons i en lokaltidning i Skåne. I annonsen stod det: ”Djurvänner med hundraprocentiga sympatier för djurens befrielse sökes för arbete i engelsk stil.” Fjorton personer svarade på annonsen och av dem var det tre personer som förstod vad det handlade om och var beredda att bryta mot lagen för djurens skull.

Kvinnan, som längre fram skulle komma att bli känd som Emilie E:son, hade bestämt sig för att hon inte längre kunde sitta passiv efter att Sveriges Television visat ”Djurens film” under hösten 1984. I filmen togs alla grymheter och allt utnyttjande av djur upp och det blev som en väckarklocka för henne. I filmen fanns det också inslag från England, där djurrättsaktivister i gruppen Animal Liberation Front (ALF), bröt sig in i försöksdjurslaboratorier och hönserier och befriade djur.

Natten till den 16 juni 1985 bröt de sig in på Tandläkarhögskolan i Malmö och befriade försöhundarna Disa och Tessan från plågsamma djurförsök och DBF var fött i Sverige. Mellan 1985 och 1991 fritog de många djur från försöksdjurslaboratorier, hönserier, uppfödningar och pälsdjursfarmer. De saboterade även pälsaffärer och sågade ner jakttorn.

I början av 90-talet blev det en svacka och aktionerna blev allt färre. En del interna problem hade gjort att en grupp aktivister bröt sig ur DBF och bildade Organisationen för djurens Existensberättigange Nu! (ODEN) och de utförde ett par fritagningar innan även de lade ned sin verksamhet. Men under 1993 bildades en helt ny grupp av djurrättsaktivister med sitt fäste i Stockholm. Det var gruppen Djurens Hämnare, och även om de utförde två fritagningar av försöksdjur som de allra första aktionerna, så var det sina sabotageaktioner de skulle bli kända för. I Stockholm, Göteborg och Malmö krossade de fönsterrutorna och limmade igen låsen samt sprejade slagord på affärer som förtryckte djur.

I maj 1994 anlades den första branden i Sverige någonsin för djurens skull. Två köttlastbilar på Scan i Stockholm blev utbrända efter att någon hade tänt eld på dem och en anonym kvinna ringde till Tidningarnas Telegrambyrå och rapporterade att gruppen "Djurens Aktions Grupp" tog på sig ansvaret för aktionerna. Den typen av aktioner spred sig snabbt till andra städer och i Umeå antändes flera köttlastbilar och djurtransportbilar vid flera tillfällen. Aktionerna medförde att diskussionerna kring veganism och djurens rättigheter plötsligt blev en fråga för massmedia. Samtidigt fortsatte Djurens Befrielsefront att befria djur och över hela landet började allt fler aktioner genomföras.

Natten till den 24 februari 1997 smög sig några aktivister in på en minkfarm utanför Eksjö och anlade en brand i huvudbyggnaden och kriget mot pälsindustrin hade inletts. I sitt första pressmeddelande visade de hur målmedvetna och fast beslutna de var att krossa pälsindustrin: ”I Sverige finns omkring 200 pälsdjursfarmer, och vi kommer att göra allt som står i vår makt för att utplåna dem alla, en efter en. Alla involverade i pälsindustrin, från pälsdjursfarmare till körsnärer och pälsaffärer är vårt mål, och ingen går säker. Aktionen som utfördes var bara början... - De Vilda Minkarna”

Gruppen De Vilda Minkarna (DVM) hade fötts och än så länge var de okända men det skulle inte dröja alltför länge innan DVM skulle bli ett av de mest fruktade namnen för alla med någon som helst anknytning till pälsindustrin. Sedan aktionerna mot pälsdjursfarmerna började 1996 så har omkring 30 % av Sveriges alla pälsdjursfarmer fått ett besök av de militanta djurrättsaktivisterna. Totalt sett har runt 100 aktioner utförts mot farmerna, omkring 80 000 minkar och 500 rävar har frisläppts. Däruöver har även mer än 100 chinchillor befriats.

Mellan 1995 och 1998 rapporterades det ständigt om nya aktioner mot djurförtryckare. Fasaner och rapphöns befriades från jaktuppfödningar, höns befriades frånhönserier och hundar, katter och råttor befriades från djurförsökslaboratorier, samtidigt som flera hundra marsvin och råttor befriades från försöksdjursuppfödningar. En enkel handling förändrade efter detta för alltid inriktningen av Djurens Befrielsefront. Tidigare så hade aktivister i DBF varit tvungna att bli godkända av Emilie E:son, grundaren av DBF, för att få bli aktiva i hennes grupp. Runt om i resten av världen kunde vem som helst som var minst vegetarian och som följde DBF:s riktlinjer kalla sig DBF-aktivist. Aktivisterna i hennes DBF hade fått nog och bestämde sig för att göra en aktion strax innan försöksdjurens dag i april 1998. Mitt under blanka dagen befriade de en beaglehona från djurförsök vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Hon var rakad på mage och hals och hade tydliga ärr. Aktivisterna placerade henne i ett nytt namn och döpte henne till Angel. Angel skulle nu komma att bli vägvisare för alla de aktioner som skulle komma. I samband med fritagningen spreds ett pressmeddelande på internet och i djurrättsaktivisternas tidningar där de uppmanade aktivister att börja använda namnet DBF, så länge man följde de internationella riktlinjerna.

DBF gav sig in på 2000-talet med en ny strategi. Istället för att attackera enskilda djurförtryckare sporadiskt så började de nu att kontinuerligt tömma farmer och uppfödningar på djur och sabotera för dem. Och om det inte hjälpte den första gången så har aktivisterna ofta kommit tillbaka och på det sättet har flera pälsdjursfarmer, uppfödningar och pälsaffärer lagt ned. DBF verkar ha förklarat krig mot köttkaninfarmerna i Sverige och har utfört flera stora fritagningar från dem. Vid ett tillfälle befriade de först farmens alla 189 kaniner innan de brände ned farmen till grunden. Som ett resultat lade farmen ned.

Enligt Säpo, som varje år redovisar brott mot "rikets inre säkerhet", har antalet anmälda djurrättsbrott ökat med 27 procent mellan 2002 och 2003. I jämförelse med 2001 har antalet aktioner närapå tredubblats. Under 2003 rapporteras det 309 aktioner, och kurvan över aktioner närmar sig nu den topp på 340 respektive 319 aktioner per år som anmäldes 1997 och 1998.

Djurens Befrielsefront och andra grupper som använt sig av direktaktioner för djuren har nu funnits i Sverige i över 20 år. Och en sak verkar säker - de är här för att stanna!